Ännu en av mina perioder.
Just nu är jag inne i en sådan period då jag nästan varje dag hittar nya, fantastiska, låtar att lyssna sönder. Denna är min senaste upptäckt. Nå, ja - jag har ju hört den många gånger förut. Det var dock passiv lyssning som jag undermedvetet lade på minnet. Jag har fortfarande inte förstått hur jag har kunnat höra denna utan att ens fråga efter varken artist eller låttitel.
Till den som tycker att mina inlägg börjar bli lite väl deprimerande kan jag ju säga att jag åker till Italien på tisdag. Där nere är det sommar och sol. Då ska jag vila ut. Ja.
Hoppsan.
Jag har blivit helt förälskad i Finlands bidrag till Eurovision Song Contest. Jag vet inte om det beror på låten i sig eller att jag verkligen älskar finlandssvenska, men jag kan bara inte sluta lyssna på den. Den är så... Härlig.
Sådant som är tabu.
"Hur är det?"
"Läget?"
"Allt bra med dig?"
De är helt vanliga fraser som de flesta antagligen använder ganska ofta. De passar utmärkt att dra till då man exempelvis springer på en kompis på stan, eller om man bara vill inleda ett samtal med någon som man inte har träffat på ett tag. Många skulle nog hålla med mig om att samtliga exempel ovan oftast används som hälsningsfraser - meningar som bara slinker ur munnen, som genom en reflex. Men hur ofta tänker vi egentligen på vad de betyder? Hur ofta, då vi använder dessa fraser, undrar vi faktiskt hur den tilltalade personen mår?
Engelskans "How are you?" är en fras som sällan kräver något svar. Man ställer bara frågan i ren artighet, och i många fall kan det till och med verka konstigt om någon svarar. Även om svenskans motsvarighet fortfarande har kvar sin status som en fråga, så är det ändå ett svar som de allra flesta förväntar sig då de ställer frågan till någon: "Bra.". Detta svar kan nästan kännas obligatoriskt i vissa situationer, och hur ofta har man inte svarat att det är "bra" utan att egentligen ha reflekterat så mycket över saken? Jag kommer ofta på mig själv med att haspla ur mig detta svar fastän jag inte alls mår särskilt bra. Frågan är vad man egenligen ska svara när ett "Bra." är vad alla förväntar sig.
Jag tycker om uppriktighet, och därför hyser jag ett starkt ogillande för denna typ av ytliga samtal. Trots att jag ofta faller in i dessa samtal själv, så kan jag inte låta bli att känna en viss avsky då någon annan, eller jag själv, yttrar något i stil med "Hur är det?" eller "Läget?" bara i förbifarten. Då betyder det inget, och det enda frasen gör är egentligen att indikera någon form av ignorerande av en persons tillstånd. Det är sällan som jag upplever att någon verkligen undrar hur jag mår, och därför är det också sällan som någon faktiskt får veta hur jag mår. För om någon springer förbi på stan och slänger ur sig ett "Läget?" så börjar man ju inte direkt att räkna upp alla faktorer som gör att man mår dåligt. Nej, då passar ett "Jovars." eller "Helt ok." alldeles finfint, och personen som frågar behöver inte veta att ett "Helt ok." faktiskt betyder "Det är kasst, men jag har ju faktiskt vänner, familj, mat och tak över huvudet, så jag ska inte klaga.".
Detta sätt att kommunicera på, där det alltid finns en bakomliggande förväntan på att man ska må bra, får mig att känna att det nästan har blivit tabu att må dåligt. Och om man ändå gör det så ska man inte säga det till någon, för då är man desperat efter uppmärksamhet och bekräftelse. Det känns bara så fel att det är den uppfattning som många har. Nu menar jag inte att man borde gå ut och tömma hela sitt liv över varenda människa man möter, men jag skulle vilja skala bort den där ytligheten. Är man god vän med någon så ska man kunna ta sig tid att fråga personen hur denne verkligen mår, och man ska kunna berätta hur man känner utan att det uppfattas som konstigt eller desperat.
Jag vet inte; det kanske är jag som är paranoid som vanligt. Eller så är jag helt enkelt desperat efter uppmärksamhet. Nej, detta är något som jag har funderat på ganska länge. Jag är själv fast i "Hur är det?"-träsket, och hur gärna jag än vill så är det ruskigt svårt att komma på något bättre att säga utan att ett samtal dör ut. Hur gör man då? Och vad ska man svara? Borde man kanske tycka att personen som frågar får "skylla sig själv", och helt enkelt överösa denne med en massa negativa saker så att man, med allra största säkerhet, förstör personens dag? Var går gränsen?
Ibland behövs förändringar.
Jag har länge varit trött på mitt långa hår, så för några veckor sedan gjorde jag en av de bästa sakerna jag har gjort på mycket länge: jag bad Maria att klippa av det:
Ja, ni förstår nog själva varför jag tycker att just dessa bilder passade bra att jämföra. Jag har lyckats pricka in nästan exakt samma outfit. Dessutom är jag ute och reser på båda bilderna - till vänster är jag i Málaga, och till höger är jag i Dublin. Dock ser mitt hår lite längre ut på den andra bilden än vad det egentligen är, eftersom jag böjer mig framåt. Det var ju en liten miss. Sedan så ser det ju ut som att jag är extra nöjd med mitt långa hår på den första bilden, och lite besviken på den andra bilden. Så är inte fallet. Ja, ja.
Där kom den låten tillbaka.
Eftersom jag redan har lagt upp originalet så lägger jag nu upp en riktigt bra cover. Jag hade en mycket intensiv "Somebody that I used to know"-period för lite mer än en månad sedan. Nu är jag tillbaka, och jag blir mer och mer säker på att detta är en sådan låt som man bara inte kan tröttna på. Ja. Trevlig helg.
En mardröm som visst var en sanndröm.
Idag, alltså. Idag har jag en sådan där panikdag som man bara drömmer mardrömmar om. Faktum är att jag så sent som förra veckan drömde att en klasskompis underrättade mig om att jag visst skulle ha ett matteprov på eftermiddagen som jag inte alls hade studerat inför. Sådana drömmar är bland de värsta, för när jag vaknar upp ur dem är jag så stressad att det känns som att jag nog hade varit mer utvilad av att inte sova alls. Men idag hände det som sagt på riktigt.
Jag satt i skolan och kände mig lättad över att jag nog skulle klara av de kommande veckorna trots allt, när jag bara i förbifarten slängde ur mig att deadlinen för projektarbetsrapporten väl var nu på fredag. Det var nästan mer av ett påstående än ett fråga, vilket gjorde mig ännu mer chockad när jag fick till svar att den skulle skickas in idag. Idag. Idag. Ordet ekade i mitt huvud medan jag försökte förstå vad jag just hade hört. "Idag? Inte idag-idag, väl? Som IDAG?" tänkte jag, och jag undrade hur i allsindar jag skulle hantera, uppleva, överleva dagen idag som, efter att jag hade dubbelkollat några gånger, alldeles säkert var idag-idag som idag.
Nu sitter jag här, med en stress-tillfixad rapport, en stress-skriven självvärdering, en stress-kompletterad loggbok och en klump i magen. Om dagen idag bara är en av mina mardrömmar så vore det ganska lägligt att vakna upp nu, för trots att jag faktiskt har skickat in allt projektarbetsrelaterat så har jag fortfarande en hutlös massa fysik kvar att läsa som jag tvivlade på att jag skulle hinna med redan innan dagens fasansfulla upptäckt. Nu har jag i stället två timmar på mig. Sedan hoppas jag att jag får en lugn och välförtjänt nattsömn - mardrömmar har jag haft nog av idag.
Lättnad och beklagelser.
Idag skickade jag in första versionen av min projektarbetsrapport. Sedan hade jag ett seminarium, som faktiskt gick bra. I vanliga fall brukar jag vilja ta ledigt en dag och bara slappna av efter att jag har fått något tungt avklarat (nu syftar jag mest på rapporten). Synd bara att jag har en novell, en reflektionsuppgift i religion, två fysikreflektionsuppgifter (som jag måste ägna ett otal timmar åt att läsa på inför) och ett matteprojekt kvar. Idag fick jag även reda på att vi dessutom ska hinna ha opponering på projektarbetsrapporterna nästa vecka (vilket innefattar att jag måste lägga ned ganska mycket tid på att läsa igenom, granska samt ge respons på någon annans rapport).
Sedan har jag ju ännu inte räknat med min flöjtläxa, att jag borde läsa inför och skicka in en högskoleansökan och att jag faktiskt borde sista-minuten-skriva-ihop ett CV och några personliga brev ifall någon av någon underlig anledning skulle vilja ge mig ett jobb i sommar. Allt detta (inklusive det i stycket ovan) ska helst vara klart innan påsklovet. Eller, ja... För mig blir det ju innan onsdag, eftersom jag åker till Irland då. Sex dagar har jag på mig. Du store tid.
Att landa mitt i kaoset.
Sådär, ja. Nu är jag i skolan för första gången på över två veckor, och allt känns precis som vanligt. Ja... Förutom att jag har hur mycket som helst att göra eftersom jag, utöver att min termin redan är överfylld av kurser, nu har missat en vecka av skolan. I eftermiddag ska jag få respons på min novell som jag inte har skrivit ett ord på, och på onsdag har jag visst ett fysikseminarium. Snart ska dessutom första versionen av min (än så länge opåbörjade) projektarbetsrapport lämnas in. Sedan har jag två kurser som jag måste ta tag i och avsluta så snabbt jag bara kan. Eller ja, tre kurser är det ju nu när jag kan räkna in spanskan. Allt detta, och några arbeten till, ska jag hinna med innan jag åker till Irland om tre veckor och två dagar. Puh.
En positiv sak är i alla fall att jag i stort sett har varit helt utan dator under vistelsen i Spanien. Nu när jag kom hem kändes det faktiskt jobbigt att sitta vid datorn. Jag får helt enkelt satsa på att behålla den inställningen under de kommande veckorna (och, om jag är riktigt duktig, för resten av mitt liv). Då lär jag i alla fall ha lite mindre problem med att hinna med allt arbete. Så... Jag ska sluta skriva nu.
Gotye - Somebody That I Used To Know
Söndag 06:00
Då lyfter jag från den svenska marken. Såvida inte vintern bestämmer sig för att komma tillbaka så önskar jag er två trevliga veckor med snöslasket. Ni ska inte känna er tvungna att spara något snöslask tills jag kommer hem. Nej, för all del, ta vara på det ni! Tänk inte på mig - jag klarar mig ändå. Adjö, mina vänner!
Snart är jag där.
Om lite mer än en vecka lyfter jag från den svenska marken med, bland annat, jeansjacka, tygskor och solglasögon i resväskan. I Málaga verkar temperaturen just nu ligga omkring 10-20 grader, så jag hoppas på vårväder (aka. jeansjacksväder - mitt favoritväder). Det verkar i alla fall som att det kommer att vara ganska varmt de första dagarna:
Det där med 21 grader oroar mig en aning. Är inte det sommarvärme? Jag börjar bli ganska nervös. Ska jag packa kläder för friska vårvindar, eller kommer jag rent av kunna gå runt i shorts? Att jag ska vara borta i två veckor gör inte saken bättre. Hur packar man för två veckor? Jag vet inte om jag har varit bortrest så länge förut. Och hur beter man sig i en spansk familj? Är det inte i Spanien det ses som oartigt att tacka för maten? Det kanske är oartigt att tacka över huvud taget. Jag kommer ju att tacka hela tiden av bara farten. Sedan är det ju det där med att vi nyligen startade upp en spanskakurs efter närmare 3/4 års uppehåll. Ringrostig är nog en tämligen brutal underdrift om man ska beskriva hur min spanska låter just nu.
Nu blev det väldigt mycket "jag" och "mig". Ni kan andas ut - jag åker inte ensam. Hur som helst; snart är jag i Spanien! Det känns ju ganska galet efter att jag har drömt om det i... Hur många år? Ja, ja. Nu ska jag fortsätta dona här hemma. Jag har haft en riktig städ-dag idag. Det är ju inte så kul att komma hem till en stor röra. Ha det gott! (Ååh, Spanien!)
Fredag, ja.
En gång när jag tog min vanliga smådjursrunda inne på Djurmagazinet så var en fågelbur full av små fåglar som pep som dessa. Mitt hjärta smälte, och mina mungipor fastnade någonstans i öronhöjd för en ganska lång stund därefter.
Hur gick det till?
Nu är det tisdag igen. Det passar ju egentligen ganska bra, för måndagen för två veckor sedan känns ungefär som igår. Problemet är ju att det idag är tisdagen den sjunde februari. Du store tid, så förvirrande. Jag lever, i alla fall. Ja, det var väl det jag skulle säga. Här är en låt som jag upptäckte idag:
Jonathan Johansson - Stockholm
Årets januarilåt.
Taylor Swift ft. The Civil Wars - Safe & Sound
Fint, bra och perfekt!
I morse hade jag panik över allt skolarbete. Som det ser ut nu så kommer jag nämligen att ha fyra examinationer (ett seminarium, ett prov och två andra, troligtvis skriftliga, redovisningar) under vecka 5. Plus en diagnos och ett heldags-studiebesök vecka 4. Nu känns det dock lite bättre. Jag vågar nog till och med påstå att jag har blivit riktigt motiverad. Varför? Jo, för att jag just skrev ut ett papper med den första uppgiften i Religion A som min lärare hade skickat ut (efter att jag hade redigerat rubrikerna, ändrat till Times New Roman och gjort lite snyggare punktindelningar) och placerade det vid den första tomma sidan i mitt gamla "Kemi A & Biologi A"-skrivblock.
Naturligtvis gjorde jag detta efter att jag hade avlägsnat mina gamla papper med kemiuppgifter som har bott kvar i blocket sedan kemikursens slut, placerat dem i min "Gamla papper som jag inte vill slänga"-mapp och försäkrat mig om att jag med största säkerhet kommer att få plats med hela Religion A på de resterande sidorna i skrivblocket. Sedan kom jag fram till att jag kanske även får plats med Litterär gestaltning längst bak i skrivhäftet om jag skriver upp och ned från andra hållet. Ja, det mesta kommer jag ju ändå att skriva på datorn. Och det är ändå ingen idé att jag ger mig på "Engelska A+B & Spanska steg 5"-skrivblocket, för de sidorna kommer nog att behövas till spanskan. Fint, bra och perfekt (om man bortser från den plågsamma tanken att jag kommer att ha ett samhällsvetenskapligt ämne i mitt, tidigare, naturvetenskapliga block)! Vad är det för fel på mig?
Under isen.
Cool grej.
