Nytt år och nytt annat.

Nu är det ju exakt fyra månader sedan jag skrev mitt senaste inlägg. Passar det då inte bra med ett nytt inlägg, nu när det är ett nytt år och allting? Det har ju, trots allt, hunnit hända en hel del. Inte bara de senaste fyra månaderna, utan hela året som har gått. Du milde - vilket år det blev.

Denna nyårsafton kändes väldigt märklig. Jag brukar alltid bli extra förväntansfull när ett nytt år är på väg. Jag funderar igenom allt som kan tänkas hända under det kommande året, sätter upp mål, får förhoppningar. Naturligtvis kände jag lite så denna gång också, men det var ändå på ett annat sätt. Allt hände ju 2013, så vad kan möjligen hända 2014? Även om jag har några förhoppningar om detta år så är de långt ifrån så omvälvande som de jag brukar ha så här års. Det gör att jag har lite svårt att känna den där "nya känslan", och jag känner mer att jag bara tuggar på som vanligt. En annan teori är att jag kanske är så omtumlad i största allmänhet att ett nytt år liksom blir ganska obetydligt i jämförelse. Jag vet inte.
 
Men, hör ni. Nu fick jag det ju nästan att låta som att det är något dåligt att tugga på som vanligt. Det stämmer ju inte. Faktum är att det hände så mycket bra under 2013, så jag har inga problem med att det fortsätter som tidigare. Sedan kan jag ju såklart tycka att det nya året borde ha fört med sig lite mer motivation, men jag har en känsla av att det kan bli ganska bra i alla fall.
 
Så, vad har då hänt under 2013? Det är väl bäst att jag drar några exempel, nu när jag har tjatat så väldigt om vilket händelserikt år det har varit. Till att börja med så kan vi ju ta det där med att jag tog körkort (ca 1,3 år senare än planerat, men *hrrrm-let'snottalkaboutthat-hrrhrrrm*), bestämde mig för (läs: specificerade en aning närmare) vad jag vill bli när jag blir stor, flyttade hemifrån och påbörjade en universitetsutbildning. Som om inte det vore nog har vi dessutom det där fina att den sötaste nosen av alla sötnosar ville vara min sötnos, och det måste jag nog utnämna som min personliga favorithändelse. Om man nu ska kalla det för en händelse. Det pågår ju fortfarande. Nå, ja.
 
Det jag kände för att säga när jag slog mig ned här i den ljusblå soffan hemma hos mina föräldrar var väl, helt enkelt, att saker och ting är ganska bra. Även om min sötnos nu är på väg till sin stad, och jag snart åker till min stad med allt vad det innebär (i det närmaste två tentor att vara nervös över), så känns det som att det fungerar. Jag är förväntansfull inför att komma hem till lägenheten och mitt mysiga lilla rum, och jag ser fram emot vårterminen. Det blir nog bra, hoppas jag.

Uppdatering från ett nytt hemma.

Här sitter jag i mitt nya hem, som egentligen slutade att kännas nytt redan efter en knapp vecka. Det faktum att jag inte har skrivit ett enda blogginlägg sedan jag flyttade hit ser jag bara som något positivt, eftersom det betyder att jag har haft bättre saker för mig. Det har hänt så otroligt mycket att de tre veckor jag har varit här snarare känns som tre månader. Minst. Det nya har blivit vanligt, och hela den biten. Men jag har absolut inte tröttnat. Nej, jag är nöjd och glad. Jag tänkte bara att det skulle passa fint med något muntert här också, som ett bevis på att jag lever och har det bra. Här har ni bildbevis också:
 
Jag tycker att bilden talar rätt så bra för sig själv. Ni ser ju själva hur glad jag är där jag sitter bland mina nya klasskompisar, och allt annat nytt som inte längre känns nytt. Finfint.

Innan juli är över.

Så är sommaren snart slut. Okej - den pågår väl i minst en månad till, men om man räknar sommaren som den tid som är kvar innan jag flyttar härifrån så handlar det bara om två veckor och någon dag. Det är ju inte klokt. Nå, ja. Det som händer händer, och även om jag egentligen har så, så mycket som jag skulle vilja hinna med innan jag flyttar så längtar jag efter att komma härifrån. Inte på så sätt att jag inte tycker om alla människor, platser och saker här hemma, utan sådär så att det känns som att det verkligen är dags att göra något nytt. Något helt nytt och spännande.
 
Lite olustigt känns det ju att allt som är vanligt nu snart inte är vanligt längre, och att något annat kommer att bli det vanliga i stället. Ännu mer känns det nu, när jag bara har två arbetsdagar kvar. Efter dryga tre månader känner jag mig lite som hemma på jobbet. Och så sticker jag bara. Jag vet ju inte ens om jag kommer att trivas där borta. Men, det blir väl vad jag gör det till. Och under de två lediga veckor jag kommer att ha innan jag flyttar så hinner jag förhoppningsvis peppa mig själv ganska mycket.

Första juni, bara sådär.

Detta är ju helt sanslöst. Kan det inte bara börja åska snart, så att vi får det här överstökat? Det har varit så varmt de senaste veckorna. Riktigt sommarväder. Och det är väl trevligt i rimliga mängder. Men nu? Ojojoj, vilken huvudvärk jag har. Det måste ju bara tyda på ett stundande åskväder, eller? Jag orkar knappt tänka.
 
Första juni kommer jag nog alltid att se som den stora bad-dagen. För exakt tre år sedan, efter en riktigt varm skoldag och en olidlig bussresa hem, cyklade jag iväg med Kerstin och tog mitt första dopp för året. Första juni känns ju nästan som ämnad för ett första dopp. Idag blir det dock inget.
 
Nej, hör ni... Den här huvudvärken är inget att leka med. Mina planer i det närmaste rör sig kring att krypa ned under täcket och lägga mig i fosterställning och tycka synd om mig själv. Eller i alla fall något i den stilen. Jag tror faktiskt att jag ska sätta den planen i verket nu på en gång. Under tiden kan ju ni fixa resten. Rädda världen och lite sådant. Det blir väl bra? Ja, vi säger så. Hej, svejs.

Maj.

Och så var det maj igen. De flesta rycker nog bara på axlarna och tänker att det är trevligt att det snart är sommar. Tiden går ju. Hela tiden. Det är väl inte konstigare än så? Nej, kanske inte. Jag hör dock till en av de där människorna som tycker att tiden inte borde komma undan så lätt. Ett år är mer än "bara ett år", och tittar man tillbaka efter detta år blir allt så underligt. Nu är det ett nytt maj, men livet verkar på något sätt vilja få mig att tro att det till viss del är samma maj som återkommer.
 
Nu börjar det bli varmt ute igen - det är, till och med, sommarvärme vissa dagar. Maj förra året? Samma sak. Senast jag upplevde maj var jag, allt, så annorlunda. Nu när jag blir påmind är det nästan som att komma tillbaka. Solen känns likadan, vädret känns likadant, maj-känslan... Ja, den är också likadan. På ett sätt blir jag återigen den där "maj 2012"-Helena som längtar bort och ändå inte. Inte för att jag egentligen ens är i närheten, men jag är närmare än vad jag har varit sedan jag faktiskt var där.
 
Det är så märkligt att det kan kännas så lika och så olika på samma gång. Bra och dåligt. Jag måste erkänna att jag vill tillbaka lite, bara för att känna allt igen på riktigt. Och passa på att göra några saker annorlunda, bara för att se hur det blir. Och sedan sudda ut allt och åka tillbaka hit när jag är nöjd. Någon som kan fixa det åt mig? Nähä. Då får jag väl nöja mig med att vara lite i närheten. Att känna mer vore nog krångligt, och antagligen ganska dumt. Jag har nämligen aldrig känt så mycket som jag kände under maj förra året.

Stiltje: no more.

Plötsligt så har jag ganska mycket för mig. Trevligt, om ni frågar mig. Jag tycker om att ha saker att göra. Inte så att det blir på tok för mycket, utan sådär att man alltid känner att man har något att syssla med. Förutsatt att man sysslar med något roligt, såklart. Efter några månader av stiltje (med vissa undantag) så uppskattar man det dessutom på ett annat sätt.
 
Vad är det då som gör mig så upptagen? Ja... Jag jobbar, spelar och flänger hit och dit. Människor har ju en tendens att vilja hitta på fler saker när det blir ljusare. Egentligen så tycker jag att det är ett dumt mönster. Det är väl under vintern som man behöver aktiviteter som mest? Nå ja, jag är glad att det händer något över huvud taget.
 
Förresten... Dessa människor, alltså:

Style by Helena.

Under min tvätt-dag häromveckan så inträffade en liten incident med ett av de inblandade plaggen. Jag skulle sträcka ut en t-shirt (eftersom tyget är ett sådant som drar ihop sig i tvätten), och... Ritsch, så råkade jag dra upp ett hål. Precis ovanför sömmen till bröstfickan. Klantigt.
 
Jag lyckades hitta en hyfsat lämplig tråd, men med mina sy-skills blev lagningen lite sisådär. För att tala klarspråk så såg det rent bedrövligt ut (jag skyller på att det faktiskt var ett väldigt knepigt hål). Jag fick helt enkelt göra det enda raka och trycka dit en nit för att dölja det hela. Och så en till på andra sidan, för symmetrins skull. Här är resultatet:
 
Jag är ju rena rama kläddesignern. En kanske skulle satsa på modebranschen ändå?
(lol no)

Den gröna ön.

För exakt ett år och tre dagar sedan så kom jag hem från min tredje resa till Irland. Fast, "jag" och "min" låter väl lite sisådär. "Vi" och "vår" är mycket bättre. Jag och, bland andra, dessa finafina människor:
 
 
Bara människorna skulle räcka för att få till en riktig kanonresa, men nu råkar det ju även vara så att den irländska folkmusiken i många fall är den allra bästa. Mina flöjt-sessions här hemma brukar allt som oftast spåra ur i att jag plötsligt spelar igenom ungefär alla irländska låtar jag kan (= ganska många). Några gånger. Och så lite till. Här är två fina (den första har jag dock aldrig spelat):
 

Like nothing changed at all.


Dags för dramatiken.

Trumvirvel...
Jag tycker att det är så intressant med körkort, pass, sedlar och liknande. Jag kan sitta jättelänge och bara studera alla mönster och detaljer som finns. På mitt körkort ser det t.ex. ut som att någon har spelat Alfapet på grekiska/ryska (märklig blandning) i bakgrunden.
 
Jag funderade, för övrigt, på om jag skulle censurera hela min signatur, eftersom den blev så bedrövlig. Mitt nya pass ser nästan ännu värre ut i det avseendet. Att kunna skriva snyggt på den där lilla skrivplattan är en konst som jag nästan har tappat hoppet om att en dag kunna bemästra. Texten hamnar ju flera millimeter från det ställe där man faktiskt har satt ned pennan. Rena vansinnet.

Ett stycke Spanien, bara sådär.

Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig lite av min utsikt när jag, för några dagar sedan, traskade runt på ett berg några mil utanför Barcelona. Det var fint.

Det där med att ha körkort.

Jag har länge föreställt mig hur mitt hurra-inlägg ska se ut. För mitt inre har jag sett det där klassiska, dramatiska fotot på ett kryss i "JA"-rutan, och så en småkäck text till det. Men nej, något sådant blir det inte här. Inte för att krysset hamnade i fel ruta, utan för att det inte blev något kryss alls. Tydligen är det slut med sådana gammelmodigheter som pappersprotokoll. Bredvid mig i passagerarsätet satt inspektören i stället med en digital läsplatta, och när han gratulerade mig efteråt skickade han bara in mina uppgifter på en gång och sade att jag inte skulle få något papper. Det var det dramatiska inlägget...

Jag måste säga att det är lite frustrerande att jag inte har något direkt bevis på att jag faktiskt har körkort. Det är nästan så att jag börjar bli lite orolig att jag har hört (kört) fel och missuppfattat alltihop.

Rock, paper, scissors.


Sex nätter under skrivbordet.

Tom på inspiration, var det. Vi skulle väl kunna säga att jag var tom på det mesta. Därför hoppade jag av alla kurser och våldgästade Katrina och Kerstin i Linköping. I stället för att sitta hemma och mossa igen i mitt grubblande slog jag alltså läger under Kerstins skrivbord (där madrassen faktiskt fick plats om man vek ihop den lite i huvudändan) och ägnade veckan åt filmtittning, semmelätning, IKEA-frukostar, pajlagande, Ed-lyssnande, stadsupptäckande och annat trevligt (tillsammans med tidigare nämnda trevliga människor). Ett bra val, i min mening.
 
Denna trevlighet råkade bli onsdagens lunch. Den observante noterar även att jag naturligtvis spillde ut lite av mitt kaffe.

En ensam fredagkväll.

Nej, så här kan vi ju inte ha det. Februari flyger förbi och är snart borta. Det står inte på förrän jag går där i jeansjacka och låter de sista små isfläckarna frasa sönder under mina fötter. Det är förvisso inget fel med det. Problemet är bara att jag innan dess måste ha klurat ut en massa saker som jag ännu inte har fått någon rätsida på över huvud taget. Men det där har jag ju redan tjatat igenom en, två, tre och ännu fler gånger.
 
Så, egentligen har jag väl inget nytt att säga alls. Jag har varit ganska tom på inspiration de senaste veckorna. Allra minst har jag inspiration till att skriva något, såvida ni inte vill ha en föreläsning på spanska om tungans eller gomseglets placeringar vid uttal av olika konsonanter vill säga.
 
 Marina and the Diamonds - Lonely Hearts Club

"Vem är denna underliga människa?", tänker nog du nu. Ja, jag kunde faktiskt inte ha tänkt det bättre själv. Du får nog helt enkelt lista ut det på egen hand - förslagsvis genom att läsa denna blogg. Välkommen, förresten.